Alla tre marsvinen är anmälda till Örsundsbro den 5 september. Vi ställer upp i både pet och ras igen. Vi tvekade ett tag om att anmäla Zuzette i ras, hennes päls får ju inte så positiva kommentarer (ännu), men är vi ändå där så kör vi!

Så hade vi tänkt att åka hela familjen till Åbo på Nordiska Mästerskapen (12 september). Det verkade vara en betydligt enklare resa än till SM i somras och riktigt roligt skulle det vara att vara med på en stor utställning. Men... så billigt som jag trodde var det inte att åka finlandsbåt och framför all lockar det inte att ta med barnen på båtresa till Åbo fredagkväll och hem igen lördagkväll. Alla andra veckokvällar hade känts mer OK.

Så funderar vi på om marsvinen ska vara med på Polars dubbelutställning i Älvsbyn den 10 oktober. Men där kan vi snacka om lång resa...

Nåja, picknicken i Rålis som Norrort arrangerar på lördag borde vi väl kunna "resa" till utan att hitta en massa förevändningar. Det ska bli kul!

Kaninen Putte hade inte varit hos oss många timmar innan han fick en egen bur, så var det ju också tänkt från början. Så har marsvinen också fri tillgång till sitt grönfoder igen och fritt tillträde till köksgolvet. Dessutom fick marsvinen ett nytt prydligt hus att ha på golvet. Det ser mycket snyggare ut än den stora kartongen som barnen ordnade en regnig lovdag. Marsvinen blänger lite avundsjukt på kaninens hö trots att deras egen ranson är minst fem gånger större.

Så har våra marsvinsdamer fått sällskap ev en liten hermelinkaninpojke. Enligt uppgift ska det fungera bra. Putte är tydligen van vid marsvin och rör sig coolt mellan buren och köksgolvet. Marsvinen däremot mycket nyfikna och snusar närgånget på nykomligen. I buren sitter de utan problem bredvid varandra alla fyra och mumsar hö. Däremot verkar det inte helt OK att kaninen går in i kartonghuset som står på köksgolvet. Då blir det en liten jaktrunda runt köksbordet. Putte är ljudlös på sina mjuka tassar medan marsvinen klickar med klorna mot golvet. Det ska bli intressant och se hur pass bra de tolererar varandra. Tyvärr för marsvinen kommer det färska gräset att serveras under en begränsad tid varje dag eftersom Putte inte ska äta annant än hö och pellets den närmaste månaden*. Eller tyvärr för Putte ska jag kanske säga; han får sitta någon annanstans medan marsvinen smaskar grönsaker. Men bättre det än dålig mage.

* Råd från familjeveterinären som skrattade gott när hon fick höra att pappan fallit i fällan "plocka upp söt djurunge och försök att låta bli att ta med den hem"

Det blev inte mycket tid över till direktrapportering under utställningen, eftersom mamman fick äran att assistera Maria som sekreterare vid hennes debut som petklassdomare, flickorna fick sköta ställandet och hålla ordning på när det var vår tur, och pappan hade fullt upp med att skaffa kanin.

Zuzette fick inga lysande bedömningar i ras. Pälsen är platt och inte tillräckligt krusig. Huvudet är långt. Jaja, hon kanske tar sig. Men hon lyckades charma till sig 90 resp 91 p i pet och nästan ett silverkort, men bara nästan. Dessutom tvåa i gurkätning.

Greta och Henna får väldigt likartade poäng. Omdömena är goda, men det som behövs är nog bättre trimning, eftersom det finns en del långa strån och flammighet. Poängen är mellan 86 och 88. I pet går det bättre, 88, 89 o 90 p. Vi får jobba lite mer med tassarna . Fick tips på en lämplig salva (som jag just glömt namnet på, men jag kommer att känna igen den när jag ser den på Apoteket.) Inga troféer plockades hem denna gång, men vi har iallafall världens trevligaste marsvin!

Utställningslokalen var bra. Det var rymligt och bra att bedömning och avlastningsbord var i skilda rum, men i direkt anslutning till varandra. Utställningen var också bra arrangerad med tydliga anvisningar och väl genomtänkt. Vi stannade inte kvar till finalerna denna gång. Vi ville ju hem med Putte och hade en bit att köra.

Det var intressant att sitta domarsekreterare. Det blev tydligt för mig att det är ganska små skillnader som kan vara avgörande. De flesta djur är trevliga och välskötta. Det ligger förstås i sakens natur att de som är såpass intresserade av sina djur att de åker på utställning också sköter dem på ett mycket bra sätt. Maria gjorde ett alldeles utmärkt jobb, tycker jag. Uträkningen av totalpoängen är enkel subtraktion, ändå är det lätt att det blir fel någon gång. Det har vi sett tidigare på våra bedömningssedlar att totalen inte alltid är summan av delpoängen. Så det är bra när det är två som räknar och kollar varandra. Jag undrar just hur länge det dröjer innan protokollskrivningen sker elektroniskt. Sekretariatets arbete skulle bli mindre omfattande, räknefelen skulle bli färre och utställningens reultat skulle kunna publiceras direkt. Men kanske skulle sekretariatsarbetet tappa lite av sin tjusning.

Inte så fantasifullt, men gulligt. Putte ska den lilla kaninpojken heta.

Pappa har köpt en hemelinkaninhane! Han är jättesöt (kaninen alltså), den bir sju veckor den 19 augusti. Bilder kommer sen.

Vad ska han heta?

Så är vi på väg till dubbelutställningen i Järbo. L som är en riktig sjusovare uttyckte sömnigt "Mmm va mysigt det är med marsvinsutställningar!"

Vi får se om vi kan "twittra" lite från utställningen idag.

Selfarna är putsade och nybadade. Henna skrek hjärtslitande som vanligt, medan Greta mest stretar emot. Zuzette fick sitt bad för ett par veckor sedan, hennes päls är nog fortfarande i mjukaste laget för att vara riktigt rexig. Lika spännande som vanligt att höra vad domarna säger.

Mormor och Morfar är på besök och barnen har förstås stolt visat upp våra marsvin. Vi ska precis till att äta middag, jag lägger in några överblivna salladsblad i uteburen och ser att det bara är två marsvin i buren - inte tre. Var är Greta? L och M gungar och har inte med sig Greta. Paniken sprider sig. Enda förklaringen vi ser är att Greta smitit ur buren en stund tidigare då jag också lagt in några nyplockade salladsblad. L och M skriker och gråter. Speciellt L för Greta är ju hennes. Vi söker igenom syrenbuskagen, vi lyser med ficklampa under husgrunderna, vi tittar in i stenrösen, vi trampar ner syrenbuskarna om och om igen. Ingen Greta. Vi är fyra vuxna som inser att det kommer inte att bli någon middag (och inget annat roligt heller den närmaste tiden) om vi inte gör precis allt vi kan för att hitta Greta. Och det är två förtvivlade flickor som får känna på maktlösheten i att ett älskat djur är borta. Vi ställer ut transportburen och filten från inneburen i hopp om att lukten ska få Greta att hitta tillbaka. Jag försöker klirra med grötskålen mot den andra matskålen för det brukar alltid få Greta att vissla. Jag tar till och med och bär runt på Henna i förhoppning om att hon ska pipa och locka Greta att svara. Ingen Greta varken hörs eller syns. Det börjar kännas hopplöst. Greta kan vara varsomhelst i naturen runt stugan och hon kommer knappast att överleva en natt härute. Efter kanske en timmes letande minns jag att när jag plockade fästingar på Zuzette så pysslade L med Greta bredvid mig på verandan. Jag tittar under stolsdynorna. Ingen Greta. Men av någon anledning går jag in i glasverandan och där i hörnet bakom soffan ser jag en goldenrumpa sticka fram. Greta! Hon hade inte alls rymt. L hade satt henne på golvet i glasverandan och sedan sprungit ett ärende åt Mormor (så helt plötsligt blev det Mormors fel alltihop!) och glömt bort Greta. L blev förstås lycklig (och har lovat att torka disken i två veckors tid) och M fortsatte att tjuta en stund till av bara farten. Det var skönt att sätta sig till bords. Det gjorde ingenting att potatisen var kall. Huvudsaken var att alla tre marsvinen var på rätt plats. Kanske var det här trots allt en nyttig erfarenhet för flickorna. Vi undrar fortfarande vad som hade hänt om Greta verkligen hade hamnat utanför buren. Hade hon stuckit in i växtligheten eller hade hon suttit kvar brevid buren nära kompisarna? Man hinner tänka rätt mycket när man letar. Jag tänkte t.ex att vi inte skulle kunna åka på fler utställningar. Vi kan ju inte komma med två marsvin och berätta att vi slarvat bort det tredje. Jag funderade också på hur jag skulle tala om för chefen att jag inte kan komma in och jobba på måndag för jag behöver sitta i ett syrensnår och vänta på ett marsvin... Men framförallt funderade jag på hur L skulle klara av att acceptera att Greta är och förblir spårlöst borta. Är det någon som har erfarenhet av att locka fram ett marsvin på rymmen? Det måste ju trots allt hända då och då. Och om det skulle hända oss någon gång så vill jag vara bättre förberedd. Så att det blir ett lyckligt slut igen!